Stod på jobbet och svor högt för jag inte kunde komma på larmkoden. Det gick inte. Tvärstopp.
Det löste sig.
Längst bak i kön på systemet i mikrobyn inser jag att kortkoden också runnit ur minnet. Borta. P försökte hjälpa till och chans-smsade 5362. Helt fel kände jag instinktivt, men var inte helt säker. 
Det gick bra utan kod.
Gud vad jobbigt det är när man känner att man faktiskt inte har samma minne som för bara 10 år sen. Som för fem år sen. Det smyger på en lite lömskt bakifrån. Vimsig och tankspridd är jag till naturen, men siffror har jag alltid varit bra på.
Förr kunde jag rabbla sifferkombinationer fram och tillbaka hit och dit, både nyttiga och onyttiga. Nu kommer jag inte ihåg de man behöver. Gamla telefonnumren kommer man ihåg. Gamla bankomatkortskoder. Före detta kompisars födelsedagar. Sånt ligger inbränt i minnesskivan till ingen egentlig nytta: 12257, 16625, 61666, 460323, 670527, 464030, 8863, 680913, 414471, 8800 osv i all oändlighet.

Man är lite äldre än när man var tjugo, så långt hann jag tänka när jag funderade över mina sifferkombinationer, innan jag var tvungen att släppa det.

Pratar med H lite senare, och vi pratar om nåt  som får henne att kläcka ur sig:
-- Ibland känner jag mig gammal.
H är född 85.
1985. Inte 1885.

Men så är det ju. Rätt som det är kommer man på att man har blivit äldre. Åtminstone i relation till förra året, och åren innan dess. Det har vi alla gemensamt. Oavsett om vi är tjugo eller hundra år.

(Måste tillägga att H är en mycket ung, sprudlande, intelligent och härlig tjej. I runda slängar ganska lik mig alltså - jag har bara en ytterst liten (pytteliten) minnesdefekt. Pytteliten, sa jag det?)