Satte mig i bilen vid sextiden ikväll med destination Skara för att  se och framför allt höra Marcus Birro, numera aka Mauritz Bino (franskt uttal på Bino).
Börjar med att skeptiskt titta mig runt på parkeringen utanför Katedralskolan. Tio bilar... och min Ford. Nio, för där åkte en.
Måste kommit fel, va?
Men. Nix. Rätt.
Knallar in. Stöter på A från redaktionen. Och vi konstaterar att salongen är lite stor för antalet besökare och småmuttrar lite över det. Ja, vi är ju svenskar och ska gnälla. (Ska sluta med det där. Man hör hur det låter när man sätter det på pränt.)
Mats Lerneby inleder föreställningen med fyra låtar. En ensam gitarr. En stark röst. Bra texter om vardag, verklighet, saknad, förlorad ungdom och kärlek. Ungefär.
Sen kommer Mauritz. Som jag alltid kommer att säga om jag ska säga nåt om Marcus Birro.
Humor och framför allt värme leder oss från hatet för den "vanlige" svensken till kärleken till densamma.
Jag skrattar högt mest hela tiden. Är trollbunden av charmen. Av självironin. Av sin orädsla att slänga ur sig påhopp om kulturetablissemanget. Fräckt.
Och avslutningen... ja, riktigt fenomenal.
Han läser om Dantes död. Hans son som föddes död. Man skulle kunnat höra den där knappnålen falla i tystnaden som lägrar sig i salongen.
Mauritz vänder blad och är tillbaka med sin humor. Vågar man skratta? Ja, det vågar man trots det hjärtslitande kapitlet innan. Skratten är förvisso inte lika muntra. Den uppsluppna stämningen är så smått på väg tillbaka. Då slutar han. Genialiskt.

Han har nått sitt mål. Man kan skratta trots sorg och kanske hat. Men det finns en viss beskhet kvar nånstans.
Ja, det är vad jag tror han vill ha sagt i alla fall...

Och så här laddade Mauritz med kaffe innan föreställningen fick jag precis reda på av Mats Lerneby:



Synd att det var så lite folk i Katedralskolan bara. Många missade en riktigt bra föreställning.
Tack Skara teaterförening!

Marcus Birros blogg