Det där tyder på en lätt (möjligtvis grav) störning

Eftersom jag hade en snygg, trevlig och välbyggd kille som drog el och monterade upp en ytterlampa åt undertecknad råkade jag komma iväg lite sent till gymmet och fick beskedet att passet var fullt!
Då går man igenom följande scenario av känslor:
 
Ilska: -- Men va fan, jag kom ju typ 3 sekunder sent liksom! TRE fucking sekunder!
Bitch: -- Jag slår ner nån jävel med passbiljett helt enkelt.
Sorg: -- Fattar ni inte att jag måste få va med på cirkelpasset? Det är det enda som betyder nåt i mitt liv just nu. Jag har liksom inte nåt annat att leva för. Inte vara med nästa vecka eller veckan därpå, jag måste vara med nu... snyft, snyft.
Martyr: -- Men skit i det då! Ska aldrig träna mer överhuvudtaget. Nu får det vara nog. Sånt här orkar jag inte med!
Desperation: -- Undrar om jag inte kan köpa en plats av nån av de lyckliga som fått en. Tusen spänn borde väl räcka? Eller ja, okej då, till femtonhundra kan jag utan problem sträcka mig. Nån borde väl nappa?
Idioti: -- Ku**n! (Ja, det var väl kanske överdrivet, jag vet, men nu blev det så...)
 
Nu löste det sig, tack och lov, till slut så att jag fick vara med (utan att muta någon), och trots alla dom där känsloyttringarna körde jag på bra. Sen toppade jag med en timmes spinning av bara farten.
 
Nu mår man finfint. Slutkörd träningskropp och dessutom begåvad med en ytterlampa (tack snälla, snälla Gardis).
 
 

Håller med, nja, kanske inte alls...

Shoot!

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0