Läser man om den här killen, Peter, blir man lite lätt imponerad faktiskt. 186 kg. Fantastiskt!

Och den där sista raden där det står att han till och med skrattar för sig själv när han är ute och går med hunden, nåt de flesta hundägare gör utan några som helst känsloyttringar, då får jag nästan lite ståpäls för just den lilla raden gör att jag kan känna hans stora lycka över hans extremt förändrade liv.

Lika glad som man blir för Peters skull, lika ledsen blir man när man ögnar igenom kommentarerna till artikeln där kreti och pleti häver ur sig vad som helst. Visst, det är en del positiva kommentarer, men sen kommer dom där rötäggen in och drämmer till med nedlåtande påhopp. Varför? Retar det er att se en lycklig människa? Är det provocerande?

Samma sak med Linas, numera berömda, håriga armhåla. Hade hon inte gett genuin glädje ett ansikte, hade ni som hatade så frenetiskt inte blivit så upprörda av den där hårtofsen. "Hon kan väl för fan inte va så jävla glad med en buske i armhålan?"

Världen (åtminstone nätdelen av den, i det här fallet) vore betydligt trevligare om folk kunde glädjas åt andras glädje istället för att kasta omotiverad skit på folk dom inte känner.

Se så, alla nedlåtande kommentatorer, ut i verkligheten och gör åtminstone ett försök att uppskatta en glad slash lycklig människa. Du kanske till och med kan drista dig att le mot nån vilt främmande människa. Bara för att uppleva en helt ny känsla.