Trött som en gris på jobbet idag.

Jag upprepar det här, vet att jag har sagt det förut:
Det här med att vänta på sin tur är bortrationaliserat i dagens samhälle eller? Ungdomar i tjugoårsåldern (upp till 30 faktiskt) står kvar in absurdum och tyst (ibland lite irriterande trummande på disken vilket är förståeligt om det tar lång tid, men dom står där) väntar på sin tur - kärringar och gubbar i min ålder tror att dom är guds gåva till mänskligheten och pratar med mig när jag har telefonluren vid örat eller bryter av rätt in i en konversation när jag är upptagen med en annan kund. Jag avskyr ert beteende. Exakt var gick vår uppfostran så skilda vägar? När blev du sån? Era barn är uppenbarligen uppfostrade i min anda, där kan man inte klaga. Man väntar på sin tur! Jag kan t ex omöjligt skriva in ett kontonummer för en kund samtidigt som jag kollar om det finns platser på nåt pass du vill gå på när du ser att jag redan är upptagen. Eller hur?! 

(Idag var det bara fyra (!) såna tillfällen av olika karaktär. Helt okej facit. Ska räkna antalet en dag när det är högtryck på gymmet - ni kommer att häpna.)

Sen har jag köpt ett par såna här eftersom tidigare trädgårdstofflor gjort sitt. Absolut fulaste skor jag vet. Kommer inte kliva utanför tomtgränsen en mm med dessa. Jag lovar. (Men jäklar vad sköna dom är, funderar på att sova med dom på fötterna.)