Plingelipling!

-- Åsa.

 

-- X här...

 

Å -- Men heeeeej, hur är det?

 

X -- På jävligt dåligt humör.

 

Å -- Oj, skoj att du ringer. Verkligen.

 

(X till öronbevöande skrik i bakgrunden -- Behöver ni hjälp därute eller? Y -- Va då hjälp? X -- Låter så. Dog något av barnen nyss?)

 

Å -- Hallå, är du med? Lever alla barn?

 

X -- Fy fan för det här jävla ekorrhjulet. ÄR. DET. SÅ. HÄR. DET. SKA. VA?

 

Å -- Ja. Typ.

 

X -- Hur jävla svårt ska det va att hitta på nåt? För helvete, du vet precis vad jag menar, eller hur?

 

Å -- Eh, ja. Men det är ju lite så nu vet du. Man måste planera in grejerna. Det där med spontangrejer är inte alls vi längre. Det var 20 år sen.

 

(X -- (Till äldste sonen) Men gå iväg nu då, alla sitter ju och väntar på dig i bilen. Måste du ha fleecebyxor på dig till morfar?)

 

Å -- Ska dom till morfar?

 

X -- Ja, va då då?

 

Å -- Dottern ska inte med?

 

X -- NEJ. Jag är ju på dåligt humör!

 

Å -- Fine, fine... frågade bara.

 

Klockan visar 19.00.

 

Två timmar, tjugo minuter senare har vi hunnit gå igenom: vår jävla miss att inte investera i den där flyktingförläggningen som Bert köpte, kollektivavtal, arbetsklimat, psykopater, villapriser, eventuella fastighetsklipp, förhållanden i allmänhet, boränteläget, bankens utlånarglädje, diverse släktissues för updates typ hur julen firats, konkurs, nyår, budget, nyårsbudget låg, lotto, sparkonto, miljonär, rasism, myten om att pengar inte är egentlig lycka, skönhet är egentligen sömn, kort kjol och stora bröst kanske inte faller alla i smaken som tur är, tid för nyårsfirande, meny nyårsfirande, folk som avbryter genom att knäppa med fingrarna när man pratar med nån annan, och...

 

(Z -- Hallååå, vi är hemma... vad gör du? Men va fn, pratar du fortfarande med Magnusson?)

 

X -- Vi ska köpa fastigheter, Z!

 

(Minsta barnet: -- Såååå länge har du aaaaaaldrig pratat i telefon, mamma, flera timmar.)

 

X -- Mamma pratar ALLTID så länge i telefon. När hon pratar.

 

Å -- Z jublade inte över fastighetsköpen va? Hörde inga applåder. Men vi säger väl så. Syns jättesnart. Äntligen!

 

Det var alldeles, alldeles, alldeles för länge sen! Stenålderpäls var modernt när vi syntes sist!