Helt slut. Såg andra halvlek Spanien-Frankrike. Och då hejar jag inte ens på nåt av lagen (nåja, lite flamencodansare var jag väl där ett tag, man ömmar ju gärna för dom som är lite mindre favorit) men stämbanden fladdrade ju rejält för det var så jäkla spännande.

 

Sverige - Danmark. Jeeeeeeezus. Kärlek, ren och skär kärlek i 50 minuter till Sjöstrand, Jernemyr, Petersen och för all del dom andra (ja, jag missade första 10 för jag tänkte på min egen fysiska status och var och tränade - man måste ju orka med en semifinal mot ... eh... Ungern? Om jag funderat rätt så blir det väl så va? Jag körde ICKE lagligt hem kan meddelas, lämnade gymmet vid ställning 5-4 (hann jag se när jag bokstavligt sprang från spinningsalen). Bassen stod redo med sko-ombyte så det skulle bli en snabb rusch ner till bilen. Guldmedalj till Bassen, det är samarbete (alternativt nån form av empati för en lite störd handbollsnörd).

 

Citerar en kamrat som en liten guldkant på denna, i glädjens tecken, handbollskväll (som inte är slut - en kvartsfinal kvar ju):

 

"Bolt är blek i jämförelse med Sjöstrand".

 

Ja. Jo. Så är det. Eller? Liiite svårt att avgöra faktiskt.