Kursdag två är över och förbi. Idag var det "examensdag" och bedömning av instruktörernas prestationer i form av hemuppgifter att öva in förkoreograferade låtar.

 

Stolt som en hönsmamma över "mina" instruktörer som uppvisade rena stjärnstatusen. Nu hade jag ju inte med några duvungar precis utan rutinerade, självsäkra och, inte minst, extremt kompetenta när det gäller musikanalys, teknik, instruerande, utstrålning och annat viktigt som faktiskt inte sätter sig i ryggmärgen på allvar förrän efter några år.

 

City hade några "färskingar" med. Dom ska ha hur många guldmedaljer som helst för sina insatser idag. Puls trehundra i ren nervositet innan låten ens har börjat, alla flåsande andetag hörs som tromber i headsetet (som inte ens sitter still på huvudet för att det skakas rent bokstavligt i varenda muskel av nervositeten), inget blir som det var tänkt och pulsen stiger till fyrahundra och trettio pers stirrar (instruktörer allihop, som vet hur det ska va på riktigt liksom) på dig varav tre stycken ska ge sitt omdöme när låten är slut dessutom. Precis då, när pulsen nått fyrahundra - då kommer black outen. Om så någon satte sig och långsamt drog ut tånaglarna med tång skulle du inte kunna återge en enda övning i den där jävla låten, kommer inte ens ihåg vad en sit up är. Skjut mig, snälla någon, skjut mig. Och det är fortfarande två fucking minuter och 37 förbannade sekunder kvar innan det är över.

 

Ungefär så. Kommer ihåg känslan som det var igår. Hemsk! Att man ens fortsätter tänka tanken på att instruera en hel klass efter traumat med dom där minutrarna är ofattbart. Förmodligen är instruktörer ett ganska glömskt släkte.

 

Tack ska ni ha, "gamla" som nya på City och Arenan. Bockar och bugar för energiboosten.