Give it to me

-- Tycker jag kan unna mig själv nåt sött i kväll!
Sa M när vi grejade det sista på jobbet.

-- Absolut, sa jag!
Finns inte något tillfälle man inte är värd något sött tycker ju jag då. Men inte M. Hon fortsatte övertyga sig med diverse olika söt-pepp-anledningar.

-- Absolut, sa jag igen med eftertryck den här gången! Du är värd det.

Jag är fn värd nåt sött också. Men finns det nåt sött hemma? Näe. Noll. Ska ju försöka dra ner liksom och då kan ju inget finnas hemma, för vid såna här stunder hade det göttiga bara levt max tre minuter. Inte ätit nåt onyttigt på två dagar och håller på att dö. Är det så här det känns att hamna i helvetet? Då ska jag faktiskt försöka tro en liten, liten gnutta på hon där uppe. Lite. Inte så jag ska gå i kyrkan mer än nöden kräver för jag avskyr verkligen att be om förlåtelse för dom där synderna man förväntas ha gjort gång efter annan och som alltid, utan undantag, återkommer varje gång man äntrar kyrktröskeln. Jag kanske har haft en riktigt bra vecka (månad, halvår - beroende på besöksfrekvensen) det senaste - är det då gamla synder man ska älta eller?

Födelsedagskalas i förväg i morgon. För lilla mamma som ingår pensionsåldern väldigt snart. Sin födelsedag firar hon, högst intelligent, inte i kalla Sverige förstås, utan på varmare breddgrader.
Ja, mig fick hon vid runt 40 år fyllda då, det förstår ni ju. (Eller om det nu var när hon var 19 - man blandar så lätt ihop det där...)
Jag står för fika-joxet i morgon. Mamsen deffar lite just nu så nån Budapestrulle är ju inte aktuellt. Får jobba lite på nåt GI-aktigt istället. Sött som satan ska det i alla fall va! Sött!

Paketen färdiga.



Ett lite glatt paket.



Och ett vackert rospaket till världens bästa mamma!



Håller med, nja, kanske inte alls...

Shoot!

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0