Men snälla nån, det är inget fel på mig och inte heller är det synd om mig!

Det började på nyårsafton. Pratade med E.

-- Vad ska du göra i kväll då?
-- Ingenting. Vara hemma.
-- Men följ med då!!! (Tre utropstecken räcker inte, det var fyrahundra men det blir tjatigt när man präntar ner det...).
-- Tack, men jag är gärna hemma. Tack, tack.

På nyårsdagen när nyårsaftonens bravader avhandlades i telefon hörde jag kommentaren: "Men varför ringde du inte?" i princip i varje samtal av de tio jag gjorde.

-- Nej, men jag ville vara hemma.

I dag sprang jag ner på stan en sväng. Och "alla" man känner, mer eller mindre, hade kommit på samma idé.
Nyårsafton avhandlades, jag lyssnade på berättelser om diverse mer eller mindre lyckade tillställningar, och svarade än en gång på frågan vad jag gjorde.

-- Jag var hemma.
-- Jaha, ni hade middag då eller?
-- Nej, jag var hemma själv. Tog det lugnt.
-- Själv?!
-- Ja. Själv.
Stirrande ögon, medlidande i blicken.

Lägg av. Jag är ensam precis när jag vill oavsett om det är nyårsafton. Det passade mig i år.

Fast efter alla kommentarer, uppspärrade ögon och nedlåtande blickar är jag tveksam till om jag verkligen får skriva 2010? Av reaktionerna att döma verkar det inte så.
Men vad jag kan förstå har det blivit 2010 med eller utan min medverkan i nån nyårsfest och skillnaden från förra årsskiftet är att jag inledde nyårsdagen utan att va tung i huvudet.

Har ni sett dagens datum förresten: 20100102. 
Snyggt.