Blogga är inte precis högsta prioritet så här i OS-tider. Därför har det varit lite tyst här några dagar.
Optimalt vore om OS pågick fyra dagar och sen tog paus nån vecka så man hann sova i kapp och ta nya tag in i sömnbristträsket, fyra dagar till, paus en vecka och så vidare. Men nu är det inte så.

Efter en tuff natt med damcurling efter gårdagens guld av Ferry - ja, vem sjutton kan sova när pulsen är uppe i knappa 500 efter att ha sett den där maskinen ånga på in mot guldet, då var det perfekt att softa ner med lite curling.
Jag försöker förtränga att Tre kronor går på is i natt. Ska inte titta på det. Inte. Ska gå in och läsa det här efter sprintfinalerna så kanske jag kommer ihåg det också.

OS-koman har infunnit sig redan. Åkte till gymmet utan cd-skivor och papper till mina pass. Panik! Sa ett grovt könsord inne i personalrummet till lillkillarnas förtjusning (?) innan jag förklarade läget och rusade ut med jackan på trekvart och stövlarna fladdrande runt vaderna och åkte hem efter passen.
Hade jag inte hamnat bakom en snutbi.... sorry, polisbil som körde i 20 km i timmen hade jag kommit tillbaka i tid. Nu kom jag rusande in i salen tio minuter för sent, med håret på sniskan - och jag som hade blågul hårsnodd så här OS-tiden till ära. Nu hann jag inte göra nån stor sak av min vackra hårprydnad, gjorde mig till helt i onödan alltså och sånt suger.

Tackar högre makter att det inte blev som i går när jag satte fart hem efter passen. Efter gårdagens gym-besök på väg till bilen skulle jag nämligen gena över en snödriva för att ta mig, ironiskt nog, så fort som möjligt till bilen. Slänger över högerbenet, och... och... ja, där tog det stopp. Blev hängande gränsle över snöhögen. Och kom varken fram eller tillbaka, man är inte direkt smidig va så det var tvärstopp. Och tro mig, jag försökte verkligen, flera minuter.
Till slut insåg jag att det bara fanns ett alternativ om jag inte skulle stå gränsle över den där snödrivan till vårfloden, jag fick helt enkelt lägga mig på sidan - då kunde jag lyfta fram bakre benet och glida ner på den sida jag hade som mål.
Alla ni tio, femton pers runt om på parkeringen som såg min totala brist på smidighet. Varsågoda, jag bjuder på den om vi låtsas som det aldrig har hänt. Jag såg hur ni tittade... men erkänn att glidet ner var snyggt! För att inte tala om med vilken finess jag borstade bort snön. Eller hur?

Snart är det hockey. Eller vad var det jag sa nu då?