Hmpfff...
Skeptisk kan man vara lite till mans ibland, inte sant?
För nån månad sen fick jag ett sms där det undrades om jag var "den" Åsa som vederbörande sökte. Av frågorna att döma kunde jag inte förneka att jag faktiskt var just den han sökte. En person jag inte haft kontakt med på säkert 15 år.
Alltihop sammanföll med de där konstiga telefonringningarna och dum-kommentarerna här på bloggen, så ett tag var jag nästan övertygad om att det hängde ihop. Men det gör det inte. Bergsäker. Men man blir lätt lite paranoid...
Jag är konfunderad. Eftersom någon, som jag inte träffat på en eon, bjuder med mig på resa till Nice till våren. Var extremt svävande i svaret kan meddelas.
I dag kom en ny inbjudan. Till julbord. Lite mer jordnära. Hmmm. Funderar. Tills i morgon. Men visst, ett julbord har ingen dött av. Men allvarligt talat - dubbelrum på hotellet i mikrobyn två mil bort från Skövde? Nix. Enkelrum eller så tar jag mig hem.
Var kommer den här plötsliga uppmärksamheten ifrån. Visserligen är jag ju oemotståndlig, men ändå - 15 år? Men visst ska jag gå på julbord. Självklart.
Klart du ska! ÅÅÅ, vad nyfiken man blir! Rapport!
Spader: Självklart blir det rapport... men det är inte förrän en bra bit in i december, så det lär dröja. ;)
15 år?!? Herregud, vad hade du gjort för det skulle ta så lång tid..? Ha, ha
Det kan gå 20 år också.
M: Oskyldig som ett litet lamm... ;)
Petra: Ja det kan det ju uppenbarligen.