Visst gillar man att synas. Ju mer desto bättre!

Därför valde jag den mest trafikerade gatan i stan, utanför den mest välbesökta lunchrestaurangen, där det ofta råder smärre trafikkaos runt 12-snåret, som var den tidpunkten jag behagade passera.

Tutar på bästischefen, som parkerat för att hämta mat.
-- Men herregud, är han blind eller? tänker jag och tittar när han sveper med blicken på allt utom min Ford.
Åh, tanten framför bromsar. Och släpper bromsen och kör vidare...

Tutar igen på bästischefen! Och då får han syn på mig och hinner precis ge en vink innan jag sitter som ett frimärke med Fordens front i bakdelen på kärringen i den sprillans nya Volvon framför som behagat bromsa igen!

Tusen personer, typ, i närheten stannar upp i tuggandet, körandet och gåendet och stirrar på den gröna Forden, som något hetsigt kör in på lunchrestaurangens parkering.

Gud vad skönt att det hände just här! I hjärtat av händelserna liksom. Vem vill krocka på en liten undanskymd gata i Skultorp? Eller ute på landet med lanbrevbärarn? Nä, det kändes jätteskönt att knalla ur bilen mitt i folkmassan och svassa bort till "mitt offer" som stod kvar mitt i gatan darrande av skräck så jag fick hoppa in i bilen och köra undan hennes kärra.

Nu åker jag Golf. En röd liten flexifuel-mojäng. Går som ett spett. Har aldrig åkt så fort till Mikrobyn som nu. Den här bilen går ju att köra om med, med riktigt små marginaler! Förutom att den är röd (kärring-färg) och att golfbagen inte går in i bagaget utan att ta ur drivern är det en riktigt hyfsad hyrbil.




Men det här var ju inget, sa killen på verksta´n. Inga problem att fixa till det här...
Så snart åker jag grön miljöovänlig Ford igen.

Efter att målande ha berättat om den lilla incidenten för alla jag känner är vi rörande eniga om att jag är helt oskyldig till olyckan. Den som måste höra upp lite mer och vara betydligt mer allert är bästis-chefen! Eller ska jag bara åka förbi och låtsas att jag inte ser chefen, eller?