Man kan inte prata med sig själv. Åtminstone inte högt. Vilket är en ovana jag har.
Det beror inte alls på att jag är gammal och gaggig - nej, pratat med mig själv har jag gjort så länge jag kan minnas. Vilket också resulterat i många pinsamma situationer.
Inom hemmets fyra väggar spelar det ju inte så stor roll, där är det ju ingen som hör (förutom hyresgästerna då, eftersom det är lyhört) men offentligt är det lite jobbigt.

I dag är jag nere i tvättstugan och hänger, viker och tumlar. Småpratar lite med kläderna, tumlaren och maskinen:
-- Så ja, då var du vikt och fin, säger jag till en av frottéhanddukarna.
-- Åh, vad du var skrynkelfri, bara att hänga in, viskas till tunikan.
-- Men snälla nån, vad mycket ludd det var här då, sägs till tumlarens filter.
-- Jösses - helt otroligt, var kommer all tvätt ifrån. Bor jag i ett kollektiv tro... utropar jag förfärat när jag ser tvätthögen.

Tar till slut högen med ihopvikt, som är enorm, i famnen och börjar traska i upp för källartrappan. Tappar några sockar och känner att hela packningen börjar glida okontrollerat...

-- Men f-n - sa jag inte att ni skulle ligga still? väser jag till tvättlasset.
-- Ok. Vi gör så här - vi håller oss lugna i bara fyra sekunder till så är vi uppe, och allihop har landat i säkert förvar på sängen, säger jag högt och tydligt i ett försök att blidka den bångstyriga tvätten.

Precis när jag nått farstun öppnas ytterdörren, och då har jag liksom inte pratat färdig utan meningarna flödar för fullt. En obekant kille (som förmodligen är på väg upp till hyresgästerna) tittar på mig och säger:

-- Gå före ni.

Killen var inte lastgammal, så tanken att han niade mig kan vi glömma.

Tittade för säkerhets skull ut en kvart senare för att försäkra mig om att han inte stod kvar och väntade på den jag pratade med...