Här inne har det ekat tomt ett tag. Jag vet. Haft lite att stå i...

I dag har jag varit i kyrkan. Där befinner jag mig inte ofta.
Men denna kyndelsmässosöndag, som tillägnas jungfru Maria (jodå, jag lyssnar allt), har det varit dop.
Det hela avlöpte utan några som helst skandaler.
Jag höll mitt lilla fadderbarn utan att darra nämnvärt på manschetten (fick lite mjölksyra i armarna bara, tur man är vältränad), juvelen i fråga skötte sig exemplariskt (brås på faster), läste min dikt, som jag hade på ett vältummat papper, med darrande stämma och skakande händer (betoningen kanske inte riktigt låg där den skulle, och nervositetsvibratot kan ha uppfattats som lite extra krydda) och trots pappas snörpande på munnen när jag vägrade gå fram och ta nattvarden så är totala sammanfattningen av dagen kyrkobesök: Med beröm godkänt till alla parter.

Själva grejen med akten och traditionen i kyrkan är högtidlig och stämningsfull och bör bevaras, men kanske i andra former?
Förutom kyrkans syn vad gäller homosexuella och kvinnliga präster reser sig mina nackhår när jag, och de andra lika oförargliga människorna intill mig i kyrkobänken, ska be om syndernas förlåtelse. Exakt vilka synder är det jag ska be om förlåtelse för menar man? Jag förstår inte riktigt varför det ska utgås ifrån att alla människor är syndare.
Visst, jag erkänner, jag försov mig grovt i fredags - men synd, det är väl lite magstarkt, va?

Jag skulle högt och tydligt läsa med om prästen kunde ändra om lite grann i syndabekännelsen...
"Förlåt Israel för Gaza-bombningarna, fräls oss - varde fred"
"Förlåt aktieägare, styrelseledamöter och andra för deras girighet - frälsning, finanskrisen är av ondo"
"Förlåt Richard Williamson för att han förnekar förintelsen, och förlåt påven för att han tar bort bannlysningen och fräls oss med att påven behagar skämta"
Och lokalt: "Förlåt kommunpolitikerna för deras feghet, fräls oss med Arena, etapp 2"

Skulle inte det vara upplyftande. Och verklighetsförankrat. Jo, det skulle det!

Nåja, jag är nöjd med dagens kyrkobesök.
Prästen var gemytlig och förtroendeingivande.
Kören sjöng underbart.
Brorsan och C var vackra.
Och huvudpersonen var bedrårande! (Nej, jag menar faktiskt inte mig själv den här gången...)