Trodde jag skulle kunna ignorera att ett av glasen i mina fönster var sprucket. Om jag inte tänker på det försvinner det nog. Struts-metoden.

När jag drog på med färgskrapan i går och fick en kvadratdecimeter glasskärva i handen förstod jag att det kanske inte helt gick att bortse från den lilla defekten.

Åkte ner till glasmästaren. Och frågade om han möjligtvis kunde tänka sig att hasta förbi och smälla dit en ny glasruta? (Jag hade redan vetskapen om att dom inte åker ut till kunden och sätter in glas, men nån gång ska man väl utnyttja den kvinnliga listen?)

-- Nej. Vi åker inte ut och byter några glas.

-- Nähä, vad ska jag göra då då? frågade jag och spärrade upp ögonen så mycket jag kunde och försökte få dom vattniga.

-- Du får komma hit med fönstret.

-- Men hur ska det gå till. Fönstret går utåt och är jättetungt. Jätte...

Jag lyckades faktiskt få till lite darr i rösten när jag pressade fram "jätte" för andra gången samtidigt som jag lät underläppen hänga ner lite.

-- Det finns ingen som kan hjälpa dig få hit det då?

Nu var det dags för dödsstöten:

-- Näe. Ingen faktiskt. Inte som jag kan komma på...

Hängde lite med huvudet, säckade totalt ihop kroppshållningen och darrade med den hängande underläppen.

I dag klockan 12.23 hämtades fönstret och hängdes tillbaka 14.03 med skinande ny och hel ruta. Och jag visade min uppskattning genom att slå ihop händerna, klappa som ett barn på julafton och skina upp i ett leende som solen i Karlstad. (Har ett par trasiga rutor på baksidan också som behöver fixas när jag väl kommer dit i fönsterrenoveringen...)

Tackar och bockar!