Går mig på nerverna
Jag lägger inga värderingar i hennes sjukskrivning, men det som förundrar mig är att hon inte aktiveras/aktiverar sig på nåt sätt.
Hon träffar aldrig några vänner, har inga fritidsintressen, är till 95% av sin tid inne i lägenheten, eller ute i trädgården om det är solsken sittandes på en stol och vänder stolen i takt med solens rörelse, och träffar inte någon förutom sin sambo. Hon träffar på mig då och då förstås, som tyvärr knappt ens orkar vara trevlig längre eftersom vi har noll gemensamt. Jag försöker men det går trögare och trögare varenda gång. Och det beror inte på hennes sjukskrivning, vill jag poängtera, vi hade inget gemensamt innan dess heller, vi är inte kompatibla helt enkelt.
Som sagt, jag lägger inga värderingar i hennes sjukskrivning, men jag undrar i mitt stilla sinne om man över huvud taget kommer tillbaka om man är så isolerad. Var finner hon livsglädje? Var finner hon mening med tillvaron? Vem diskuterar hon sin situation med, förutom sin sambo? Var hittar hon energi? Det som behövs för att friskna till.
Hon tvättar, städar och går ut och går varje dag (ensam). Finns det verkligen inget annat hon skulle kunna göra, eftersom hon ju uppenbarligen är fysiskt kapabel?
Hon borde ha 26 år kvar i sitt yrkesverksamma liv om nuvarande pensionsålder består.
Finns det inga åtgärder för "isolerade" sjukskrivna? Vem som helst skulle ju bli sjuk, om man inte var det innan, om man befann sig i hennes situation. Eller?
Det är ganska intressant att människor kan gå sjukskrivna år ut och år in - utan att några rehabiliterande åtgärder sätts in. Jag menar vem blir frisk av sjukskrivning och i (bästa fall) lite piller. Och naturligt vis inser jag att det är beroende av diagnos, har jag influensa brukar några dagar hemma med Panodil kunna göra susen. Men jag träffar genom jobbet regelbundet personer som gått sjukskrivna i MÅNGA år, har en ganska ung kille som gått hemma för utbrändhet i 8 år, utan att ha fått någon annan hjälp än sjukskrivning/sjukersättning och mediciner. Han är inte utbränd längre, utan bara fobisk rädd för att bli trött. Men är nu på väg ut i arbetslivet igen. Det hade han inte varit om han fortsatt varit isolerad hemma och sovit 12h per dygn. Men det tog 8 år för sjukskrivande instans att inse detta, märkligt. Sedan kan det förstås vara så att det under en period är just sjukskrivning och mediciner som behövs. Men allt eftersom tiden går måste de flesta andra insatser om de inte kommit tillbaka själva. Om inte annat så socialt. Just my five cents!
Nollan: Självklart kan det va sjukskrivning och mediciner som behövs i inledningsfasen. Men umgås med människor och (förhoppningsvis då) få skratta, se något annat än sin lägenhet, aktivera sig med något (det må vara knyppling, sjukgymnastik, promenader, bokcirkel eller fiske, spelar ingen roll) - det tror jag är bästa medicinen.
8 år! Tack och lov för killens skull att det inte var för sent att komma tillbaka över huvud taget. Det har nog varit riktigt svårt att komma dit han är efter så lång tid. Det har nog kostat på rejält för honom, förmodligen hade det varit lättare om det skett tidigare och han hade kanske haft mer nytta av de åtta åren än enbart sjukskrivna...
Man kan alltid hoppas att regeringens nya sjukförsäkringspolitik kan göra att det blir förändringar som går mot mer sunt förnuft.
Men tyvärr är det väl en utopi kanske?
