-- Hej pappa. Vad gör du?
-- På väg hem från stan. Ska snart svänga av från "stora" vägen.
-- Bla, bla, från mig.
-- Bla, bla, från pappa.
-- Bla... från mig, precis innan det kom knaster, knaster - svordom - skrap, skrap, dunk - svordom igen.

-- Hallå! Hallå? Körde du i diket, pappa? skriker jag samtidigt som jag sprang in på kontoret för att hitta en annan telefon att ringa ambulansen med.
-- Hallå?
Börjar knappa in 900... innan jag kommer på att jag inte har alla hästar i stallet. Ambulansverksamheten här i länet är lite halvt ökänd, så en grundförutsättning att anropa ambulans måste trots allt vara att slå 112, även om man ändå inte riktigt kan va säker på att nån kommer inom rimlig tid.

-- Satan, hördes det tydligt från pappa.
Jag andades ut och knäppte av den andra telefonen, hörde att han var vid fullt medvetande - med råge, skulle man kunna tillägga. För sen lyssnade jag bara. I fem minuter eller nåt. (Debiterat på min mobilräkning...) 

-- Jaha. Nu närmar det sig slutet av månaden och poliserna måste börja tjäna in pengar så det går ihop sig. Självklart ska dom stå och smyga bakom kröken så man får tvärnita, försöka mekka på sig bältet samtidigt som man pratar i telefonen! Naturligtvis. Ungar blir ihjälskjutna i skolorna, och här har polisen inget bättre för sig än att jaga oskyldiga fartsyndare på landsbygden. Skandal är vad det är! Och det värsta av allt - jag betalar skatt till det här! Satan!

Nu hade jag aldrig åkt utan bälte, och jag hade inte pratat om oskyldiga fartsyndare, eftersom det är en paradox. Men annars hade det kunnat vara jag. (Den enormt tragiska händelsen med de ihjälskjutna eleverna inträffade förvisso i Finland, men jag förstår definitivt pappas upprördhet över det - och då kan man utan några som helst problem prata om hela Skandinaviens poliskår i klump.)

Nåväl. Innan dess hade vi diskuterat den nya budgetpropositionen och Anders Borg. En klipsk kille kunde vi båda konstatera, även om vi hade hyfsat olika åsikt om innehållet i budgeten.
Pappsen är åt ena kanten - jag åt den andra. Men i grund och botten är vi nog rätt lika. Egentligen. För vi båda är rätt måna om de lite, lite svagare och kanske inte riktigt, riktigt lika rika i samhället och att det egentligen borde hjälpas istället för att stjälpas. Men en av oss skulle aldrig erkänna det. Men det lyser igenom när man diskuterar sakfrågor. 
Jodå. Några gener har jag allt från pappa.