Ok, nånstans felar det...

Fick den hedersvärda frågan om jag ville vara fadder åt min brorsdotter E. Fuktig i ögonvrån svarade jag naturligtvis ja. Kan föräldrarna anse mig värdig den "titeln" så är jag väl det. Förmodligen. Eller?

Fadder
(wikipedia.org)

"En fadder, gudfar eller gudmor är ett dopvittne som tar på sig ett särskilt ansvar som förebedjare och kristet föredöme för den som döps. Ursprungligen ingick i fadderskapet också ett uppdrag att gå in som adoptivförälder i händelse av att föräldrarna gick bort eller på annat sätt blev oförmögna att ta hand om det döpta barnet.[källa behövs] När fadderfunktionen infördes på 300-talet var en viktig orsak att kristna martyrers barn behövde tas om hand. Fadderskapet som relation sågs förr som så nära att den utgjorde hinder för äktenskap.[1] Faddern, eller ursprungligen gudmodern var också den som främst under medeltiden bar fram barnet vid dopet, eftersom modern ansågs oren under 40 dagar efter förlossningen[2] och således inte fick beträda kyrkan. Dopet var tvunget att ske senast 8 dagar efter förlossningen, därför krävdes denna ställeföreträdare för modern, en gudmor. [källa behövs] Orenheten var att anse som rituell snarare än moralisk, och detta judiska bruk spred sig alltså även till kristenheten, men all tanke på barnaföderskors orenhet försvann vid Reformationen.

I dag har faddern sin offentliga funktion endast vid dopet, där det är vanligt att faddrarna deltar med textläsning eller bön. Däremot är fadderskapet ett livslångt åtagande, och till påminnelse om detta delas vanligen fadderbrev ut. Faddern ska vara döpt och villig att dela ansvaret för barnets kristna fostran. Tidigare krävdes även att vara konfirmerad vilket numera inte är ett absolut krav men fortfarande rekommenderas."

Jag är döpt, jag är konfirmerad och medlem i Svenska kyrkan. Det senare är jag för att jag tror att många andra blir hjälpta av kyrkan i krissituationer, livskriser och annat, kyrkan fyller sin funktion i det syftet. Inte för att jag är troende på något sätt. Inte nåt. Noll tro.

I min värld har jag alltid fått lära mig, i religionskunskap, konfirmationsundervisning och till viss del av föräldrar, att kristna människor är goda. Goda och ser till alla människors bästa. Ju mer kristen, desto mer god, har jag på nåt konstigt sätt fått mig itutat genom åren, även om jag själv aldrig anammat tesen.

Då undrar jag var godheten i denne Christer Åbergs inlägg ligger. Eller när han skriver:

"När jag tog emot Jesus 1984 så kände jag mig inte dömd av honom. Nej, jag kände mig älskad. Jesus kom inte för att döma mig. Han kom för att rädda mig. Det fanns någonting hos mig som inte var bra. Detta någonting åtskilde mig och Gud åt. Det är detta någonting som är synden. På samma sätt är det med homosexuella. Jesus dömer inte den homosexuelle. Han kom för att rädda den homosexuelle på samma sätt som han kom för att rädda den heterosexuelle. Men det finns någonting i den homosexuelle som inte är bra. Och detta någonting är synden. Den homosexuelle behöver göra samma sak som jag och som många andra människor har gjort: Att omvända sig till Jesus och ta emot honom! Då blir man frälst och fri från synden!"

Han räknar sig som en god kristen, och nånstans får han väl sin näring ifrån. Var ifrån? Kyrkan? Läser man lite mer på hans blogg börjar man undra om han är riktigt vid sinna sinnens fulla bruk. Många (ja, de jag orkade läsa) inlägg handlar mer eller mindre om homosexualitet. Är han besatt? Min första tanke är att han är smyghomo. Ursäkta, men det var det jag tänkte...

Sen är vi, som inte har penis, inte fullvärdiga nog att vara präster överallt enligt somliga. Vet inte riktigt vad det är som brister. Jag har aldrig sett nån präst stå och vifta med sina genitalier för att visa sin manlighet och på så sätt kvalificera sig att vara präst.
Och inte heller kan jag tänka mig att bröst på nåt sätt skulle var ivägen för att predika, döpa, viga, läsa Fader vår eller utföra nån annan kyrklig ceremoni? För förutom detta, de rent könsliga olikheterna, så är vi väl människor allihop, med lika värde enligt kristna värderingar? Kvinnor är fullt kapabla överallt annars i samhället,  att utföra hjärtoperationer, släcka bränder, utöva elitidrott, få Nobel-priset - varför i herrans namn kan inte alla tolerera kvinnliga präster? Mansgrisar är vad ni är, ni kvinnoprästmotståndare. (Jag  vet, det finns även kvinnor som är motståndare till kvinnliga präster, det orkar jag inte ens prata om.)

Nåväl, alla företrädare för den kristna tron eller Svenska kyrkan är som de ovan. När jag, allt som oftast, funderar på att gå ur kyrkan, när jag ser nåt korkat uttalande, brukar jag gå in på Karin Långström-Vinges blogg. Då går allt snabbt över. Det finns beundransvärda människor inom kyrkan. Det finns sunt förnuft, acceptans och den där godheten som jag förknippar med kristna människor. Karin är präst, här i stan. Om jag, nån gång, skulle hamna i en krissituation och inte ser nån utväg, vem vet, då kanske kyrkan blir min räddning? Då är jag mycket glad att Karin är präst just här. I Skövde. En fullt normal människa med humor, sjävldistans och verklighetsförankring.

Men tillbaka till mitt fadderskap - kan jag verkligen anta rollen som fadder utifrån definitionen i wikipedia.org? Klart jag kan! Lilla E skulle bara våga bli nåt som inte står för den bild jag har av någon som är kristen. Och strävar jag bara efter att du blir som en god kristen borde vara, som jag blivit lärd, då blir du ett föredöme för alla!
(Den viktigaste frågan är ju trots allt vilken sport vi, du och jag E, ska utöva! Den frågan blir på nåt sätt legal när jag nu (snart) är fadder, då behöver jag väl inte bry mig om föräldrarnas avoga inställning till idrott i alla former? Fadderskapet omfattar väl även kariärsplanering? Eller?)

Läsa bön på dopet? Ah, där har vi ett problem. En text? Från bibeln då eller? Man kan inte få skriva en egen text - den kommer att bli så bra! Ja, ja, ok,  är en egen text utesluten, så visst, vi tar en saga ur bibeln, en del är faktiskt bättre än bröderna Grimms.







Håller med, nja, kanske inte alls...
Morrat av Spader Madame

Ja du, kyrkan är ett kapitel för sig. Men vi tänker såå lika att jag blir förvånad. Min inställning till livet efter döden är bara litet mer pragmatisk eftersom jag ändå provar att prata med Henrik, min man som dog för drygt 3 år sedan. Jag önskar ibland att jag verkligen kunde tro för det skulle vara en hjälp i sorg -inbillar jag mig.



Vill heller inte gå ur kyrkan för den gör ett fantastiskt arbete -kunskapen inom den är ovärderlig tycker jag. Dessutom arbetar den ju med förändring vad gäller kvinnliga präster och syn på homosexualitet.



Faddrar är viktiga - du kommer göra ett utmärkt jobb! Vilken sport tror du mest på?

2008-10-27 @ 09:31:42
URL: http://www.spadermadame.blogspot.com/
Morrat av Jerk

Som den hedning jag är, varken döpt eller konfirmerad, gick jag ur kyrkan innan jag började jobba..det var iofs far som tyckte jag skulle göra det, men jag har väl inte haft någon riktig anledning att vara med tycker jag..trots att jag är av prästsläkt..

2008-10-27 @ 09:37:20
URL: http://dalaibk.webblogg.se/
Morrat av Åsa

Spader: Beklagar sorgen. Det är väl inte så underligt att du pratar med Henrik, ser inte det som nåt konstigt. Och kanske hör han. Det är inget jag personligen kopplar samman med tron i sig.



Definitivt, det tror jag också, att i sorg blir man hjälpt av tron. Att man på nåt sätt får hjälp med att bära sorge-bördan. Vänner och familj "lämpar" man inte över sorgen på - de delar sorgen, hjälper en inte bära den, tror jag, om du förstår hur jag menar.



Visst arbetar kyrkan med hbt- och kvinno-prästfrågor, men det går väldigt, väldigt långsamt i en värld som i övrigt snurrar extremt mycket fortare. Ju längre tid det tar, ju mer distanserade från verkligheten känns kyrkan, de hinner liksom aldrig i kapp...



Tack. Vilken sport? Tja, bara en boll är inblandad (eller möjligtvis puck) så är jag nöjd. Gymnastik går bra också förresten. Eller friidrott... ... ...

;-D



2008-10-27 @ 21:12:53
Morrat av Åsa

Jerk: Det var inte far som var präst då kan man anta. Var i släkten fanns prästen? Långt tillbaka?



Är dotra döpt förresten?

2008-10-27 @ 21:15:48
Morrat av Jerk

Näe, inte på fars sida..det var på mormors, en bit bakåt i tiden..

Dotra är döpt, men inte på mitt initiativ, jag tyckte det kunde vara..

2008-10-27 @ 23:28:16
URL: http://dalaibk.webblogg.se/
Morrat av Karin Långström Vinge

Hördu, det var bland det finaste jag läst om mig själv nångång. Stor kram till dig! Tack, du räddar min dag! :)

2008-10-28 @ 13:00:39
URL: http://karinlangstromvinge.blogspot.com
Morrat av Åsa

Jerk: En bit bakåt? 1100-talet? :-)



Karin: Kram tillbaks! :-)

2008-10-29 @ 11:19:21
Morrat av Jerk

näe..på den tiden var släkten adlig..sen föddes det en dotter och adligheten var all..prästsläkteriet är senare (men orka hålla koll på århundradet)..det är iaf Frögelius-släkten det gäller 16-17-1800-talet typ...vi ägde fan halva byn där hemma..

2008-10-29 @ 13:20:15
URL: http://dalaibk.webblogg.se/

Shoot!

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0