I mitt vinterland

Folk i mikrobyn är inte kloka. Nu är det bevisat.

Traskar ut från det varma kontoret för att hämta posten. Ut i den frostvita verkligheten där till och med tankarna fryser till is. (Nej, jag gillar inte kylan, nä...)
Det är cirka 10 m till brevlådan så vantar, halsduk och jacka åkte förstås på. Och naturligtvis - naturligtvis! - är låset till brevlådan fruset så jag får stå där och fippla ett bra tag.

-- Hej, hej, hör jag bakom ryggen, visst är det härligt när kylan kommer!
Vänder mig och tar fyra steg bakåt i ren förskräckelse. Den största pälsmössan som någonsin skådats sitter på huvudet på människan som tilltalat mig. En människokropp med en noshörning på huvudet var min första tanke.
-- Hej, sa jag lite avvaktande.
-- Den här mössan värmer minsann, älskar att ha den på mig, därför tycker jag om kylan!
-- Så bra, sa jag.

Undrar vad hon har på sig när det är riktigt, riktigt kallt, i dag var det väl max två minusgrader.

I går slängde jag ur mig en av de där standardfraserna man drar till med allt som oftast, "Allt bra?", till B på jobbet. B är visserligen inte från mikrobyn, men han beter sig som han vore det och det hela utspelar sig faktiskt i mikrobyn.
-- Nej, det är för jävligt, svarar han, men skiner ändå som en sol med hela ansiktet.
-- Jaha, sa jag, vaddå då?
-- Jag hade ställt klockan fel i morse och gick upp en timme för tidigt.
-- Nä, fy vad trist, sa jag med medkänsla, för den hade jag inte nåt svårt att hitta avseende en sån blunder.
-- Och sen satte jag på radion och hörde att Sterling gått i konkurs.
-- NEEEJ, sa jag med ännu mer medkänsla, det är dom ni ska åka med den 12 december. Eller skulle åkt med...
-- Just det... skulle åkt med.

Varför ser karln fortfarande ut som han vunnit en miljon på Lotto efter denna utläggning?
Ett normalt beteende vore att skrika, gapa och först svära över klockan (eller möjligtvis sig själv) och sen skylla allt från andra världskriget till elfte september på Sterling. Det är sunt.
Inte rycka på axlarna, småskrocka och tycka att livet är rätt härligt ändå, trots små motgångar.
Hatar såna människor. Eller så är jag avundsjuk att jag inte är sån själv. Ja så är det nog vid närmare eftertanke...



Håller med, nja, kanske inte alls...

Shoot!

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0