Pappa släppte av sina passagerare vid herrgårdens entré och drog iväg för att parkera kärram med gruset sprutande bakom bilen.

Faster spatserar iväg mot ingången och innan vi visste ordet av hade hon ställt sig vid baren och klingade med klockan (en sån där i (oftast) mässing med en pendel i ni vet) så det ekade i lokalen. En normal människa, någon icke tillhörande vår släkt alltså, hade nöjt sig med ett pling - möjligtvis två. Faster spelade en mindre symfoni med klockan innan hon behagade ställa ner den, vände sig mot oss och log stort:

-- Räcker det så? Ska jag köra lite till? Det var rätt bra ljud, va?

Vi hann inte svara för hela personalstaben kom just då utfarande från köket. Dom trodde väl det brann.

-- Ett bord för fyra, tack, sa faster belevat, och låtsades inte alls om att hon var orsaken till klockspelet.

-- Tyvärr. Köket stängde för en halvtimme sen.

Då kom pappa in, med rufsigt hår, immiga glasögon och regngblöt jacka efter språngmarschen från parkeringen. Gnuggade sina händer och utbrast:

-- Nu är jag så hungrig så jag skulle kunna äta en älg. Var ska vi sitta? sa han, och tittade sig runt i lokalen.

Hade vi haft några stickor tillhands hade det varit ett utmärkt tillfälle att genomföra en lottdragning. För vem vill frivilligt upplåta sin stämma och meddela pappa Vindvirvel att köket är stängt.

Ingen. Tyst som i graven.

-- Var ska vi sitta? skriker pappa. Är ni döva nu också?

Ok då, jag fortsätter väl att va familjens svarta får, tänkte jag, det är ju näst intill kört för mig ändå.

-- Köket har stängt, sa jag snabbt och otydligt.

-- Stängt? Skojar du med mig eller? Humor har du i alla fall inte. Man stänger väl inte ett kök så här tidigt fattar du väl? Var är kökschefen?

-- Han står bakom ryggen på dig, sa jag.

Då genomgår pappa en metamorfos, från svart åskmoln till dunigt lätt sommarmoln. Vänder sig om samtidigt som han sträcker fram handen mot kökschefen och utbrister:

-- Åh, vilket underbart vackert ställe det här är. Jag beklagar verkligen att köket är stängt - jag är övertygad om att er mat är lika utsökt som omgivningen. Vi får skylla oss själva, vi skulle natuuurligtvis ringt innan vår ankomst. Nästa gång gör vi naturligtvis det. God eftermiddag.

Dörren hann knappt gå igen bakom oss när vi kommit ut från herrgården förrän nån exploderar:

-- Nu säger vi till alla vi känner att det här är ett riktigt skitställe och jag ska åka flera kilometers omväg nästa gång jag är i krokarna. Finns det nån pizzeria i den här hålan eller?

Pappa fäller upp kragen, rättar till glasögonen och springer ut i regnet för att hämta bilen...

Avslutningen på resan kommer i del 4.