Jag ger mig
Dukat fram på altanen, nåt annat är ju inte att tänka på eftersom termometern visar på 28,8 grader inomhus. (Har inga persienner... då blir det så varmt! Svalkar mig i källaren, där är det 22 bara.)
Hämtar det sista från köket och trampar fram mot min underbara mjuka soffa jag har på altanen för att inta min måltid.
Innan jag nått destinationen, slänger jag ett getöga ut mot gatan. Mitt spån!!! Kunde jag inte gått och tittat ner i backen och lev mitt liv i oskuldsfull värmelycka?!
Nää då. Då står han parkerad mitt i mitt synfält.
Var du tvungen att komma förbi precis när jag skulle slå ner mitt arsle och äta min lax?
Nu var njutningen borta.
Blir ledsen när jag ser någon som dig.
Varför tillåter vi det. Jag, du som läser eller myndigheterna. Vem som nu bär ansvaret? Vi allihop naturligtvis. Du finns kvar i mitt minne ett tag, sen tror jag någon annan ser dig, någon som verkligen kan göra nåt och tror det finns andra möjligheter för dig. Sen hajar jag till igen nästa gång jag ser dig eller någon annan i samma situation.
Dessutom tänker jag på diskussionen jag hade med en av mina nära. Som tycker att man tar ansvar för sitt eget liv.
-- Har du inte sett han som går runt med den där kattburen? kom som fråga när vi diskuterade socialpolitik en dag.
-- Nej, svarade jag.
För det hade jag inte gjort förrän i kväll. Jag har sett killen på bilden förut, men inte observerat att han haft kattbur.
-- Jag tycker det är skandal att såna där ska få ha djur. Hur ska han kunna sköta om katten. Den borde omhändertas!
Que? Oooppss! Var inte det ett övertramp, den repliken? Om man inte är riktigt omänsklig...
-- Men borde inte killen "omhändertas" i första hand? Han är ju människa, som du och jag, säger jag.
-- Han har säkert fått hundra chanser men bränt dom!
Usch! Jag droppade diskussionen där. Vi hade nog inte kommit mycket längre utan att bli väldigt, väldigt osams.
Om han nu skulle fått hundra "chanser" så har han uppenbarligen fått så in i helvete fel chanser att det inte hjälpt. Eller?
Skövde är litet. Jättelitet.
Och om jag inte är helt fel ute, så är den här killen en prick som vistades "på stan" förr i tiden. När jag också hängde på stan i brist på annat att göra. Då kallade vi honom Nalle. För han såg så snäll ut. Då var han inte i lika taskig situation som nu.
Finns fler än Nalle i vår stad. Ett antal, tror jag. Inget som pratas högt om.
Här pratas nya arenor, flygplatser, trädgårdsstäder och konferenscentrum. Och inglasad slalombacke. Det är värt att rubricera. Och att man inte kan välja vårdcentral som man vill fast man absolut har rätt till det...
Det går bra för Skövde, precis som det går bra för Sverige.
För en del - inte alla.
Laxen smakade kattskit.
Jag vet inte alls..
Så vitt jag vet så tar socialtjänst eller några hand om dem som vill bli hjälpta. Troligen med vissa krav förvisso..
Inte knarka tex. Osäker på vad som krävs.
Det är väl inte orimliga krav direkt?
Vill de inte ställa upp på det så har de valet att inte få boende etc betalat av andra.
Samma om de sabbat ett antal lägenheter.. hur många är rimligt?
Jag vet inte som sagt. Svårt att sätta mig in i deras situation kanske. Jag kan ha fel om vad som krävs och hur mycket socialtjänsten ställer upp med förstås.
Det jag direkt kan hålla med om är att det är hemskt och trist att det förekommer.
Hoppas du får en suverän söndag!
Kram
bb: Jodå. Visst, det ges säkert hjälp och vissa fall funkar det inte av olika anledningar kanske?
Men det är tur att inte jag jobbar inom socialtjänsten för jag hade inte kunnat sova gott om natten om jag inte kunnat göra ett bättre jobb. Jag hade kanske blivit blasé och resonerat annorlunda om jag jobbat med frågorna, för det är inget man löser över en kafferast naturligtvis.
Tragiskt är det ändå.
Men nu är det söndag! Och ännu en het dag verkar det som...
Hoppas du får en suverän söndag också...
en öl om det blir en långpromenad, kom i håg det! ;-)
Han vill inte ha hjälp.
P: Det är ju lika sorgligt det...
Blir det långpromenad så lovar jag minst en öl ;)
Ha det gött idag!
Kram
Jag tror att det är få människor som verkligen inte vill ha hjälp. Men för att kunna ta emot hjälp måste hjälpen för det första vara den rätta. Vi har alla olika resurser och därmed behov. Sedan måsta man förstå att man har möjlighet att välja och då menar jag inte intellektuell förståelse utan känslomässig - och det är svårare än vad de flesta verkar tro. Sedan håller jag med om att det kan vara provocerande med alla som får "hjälp" gång på gång men ändå inte verkar kunna gåra något med den.
Det provocerar mig också, men mest av allt gör det ont att se människor som på olika sätt är så utsatta och far illa.
Nollan: Tror vi menar samma sak. Att hjälpen måste vara den rätta. Den som nekar hjälp (kanske) inte har blivit "sedd" för den människa han/hon är. Som du säger, olika människor - olika behov. Frågan är om det beaktas?!
Många kanske blir provocerade av att hjälp getts fler gånger.
Jag blir mer förbannad för att jag tror att samma hjälp erbjudits om och om igen, på samma sätt, utan att se individen det gäller. Jag kan ha fel.
Grundar mina åsikter på vad jag sett och hört i medierna när problemet/situationerna uppmärksammats.
Och på att den här killen var en fullt "normal" människa när vi "hängde på stan". Var gick det snett? Och varför?
