Tror det finns någon som ser ut som mig.
Det måste det göra. Annars är jag senil.

Förra veckan var det en människa som hejade jätteglatt på mig inne på HM. ALDRIG sett henne förut! Ändå smög jag runt bland klädställningarna ett bra tag för att spana och se om det gick upp nåt ljus. Nix. Det var kolsvart. Inte ens en gnutta igenkännande från min sida.

I helgen, inne på Coop, samma visa fast en annan människa.
-- Halloj! Här var det mycket folk, säger hon och springer vidare.
Aldrig sett henne heller.

I dag kom pricken över i.
-- Jaha, det är här du bor! hör jag en röst säga när jag precis slängt soppåsen i tunnan.
Vänder mig om. En vilt främmande människa. Ännu ett UFO som landat.
-- Jaa, här bor jag, ja, säger jag väldigt tveksamt.
-- Trodde du bodde i hyreshusen där borta.
-- Nej, jag bor här.
-- Annars då? Är allt bra? säger han sen.
-- Jo vars. Knallar.

Samtalet har ju inte tagit många sekunder så här långt, men jag har hunnit gå igenom hela livet i minnet för att leta i registren efter någon som åtminstone har snarlika drag som den jag pratar med. Helt blankt - finns ingen!

Konversationen blir ju lite därefter, när man pratar med någon man inte vet vem det är... Man vågar liksom inte fråga tillbaka: -- Hur är det själv?
Det kan ju komma en lång harang om vad som helst. Om könsbytet, cancerbehandlingen som går mot sitt slut, hur tufft det var att sitta på kåken, att metadonbehandligen verkar funka - eller nåt annat man egentligen inte vill veta! Då skulle det kännas lite halvdumt att efter det säga: -- Så ledsen, men jag vet faktiskt inte vem du är.

Därför är jag nu väldigt avvaktande. Men han är det inte, han är ju bekant med mig, tror han.

-- Jag är på väg till Maxi. Brukar gå den här vägen. Bor på Trängen nu sen vi flyttade isär, fortsätter han.
-- Ja, då är det ju nära och bra och gå den här vägen till Maxi.
-- En trea. Lite stort för mig ensam, men det var det jag fick tag på.
-- Hmm, rymligt och bra.

Till slut:
-- Nä, jag får väl gå vidare, säger han.
-- Jaa, säger jag, det är nog bäst.
-- Kul att ses igen. Vi syns nog fler gånger, jag går rätt ofta här, avslutar han.

In my ass att vi gör. Jag springer och gömmer mig....

Va?
Varför jag inte sa att jag inte kände igen honom? Ja, varför gjorde jag inte det?
Kanske för att han kanske skulle känt sig dum då?
Eller för att jag var rädd för att jag trots allt träffat den här människan någon gång, men glömt av det - hur pinsamt skulle inte det vara för mig?

Om jag inte hinner gömma mig nästa gång han går förbi - då ska sanningen fram!
Då kanske jag också får reda på att jag verkligen har en dubbelgångare.