Livet

Pratade med S i telefonen förut.
Hon ville få svar på meningen med livet. Varför man över huvud taget finns till på den här planeten.
Vad det hela går ut på.

Det är jobbigt att prata med S. Hon är en färgskala från dovt grått till djupaste svart. Hela livet suger. Allt är fel.
Har varit så i flera år. För länge.

Hur förklarar man glädjen i solstrålarna, vännerna, skratten, vårens ankomst eller något annat till någon som inte ser några färger? Jag vet inte. 
Det gör mig ledsen.
Förr var S en regnbåge.

Försöker få S att använda färgerna igen genom att prata om framtiden. Nix. Korpsvart.
Försöker vara rolig. Sotsvart.
Försöker uppmuntra till förändring. Grådaskigt.

Hela samtalet är som en regntung, molnig himmel. 

Omedvetet, ofrivilligt, ändrar jag uppmuntringstaktik. Likadant varje gång.
Blir kappvändare. Letar fram alla skavanker i mitt liv, klär dom i sorgekläder. Blir miserabel. 
Då vänder S. Blir lite mindre grå, närmar sig ljusgrå. När jag sjunker, traskar S uppåt. På min bekostnad.
Bara att rycka tag i nåt man retar sig på, spinna loss och grotta ner sig i träsket.
Skitig bil. Regnar. Klimatförändringar. Miljöförstöring. Kärnkraft. Jordens undergång. Död.
Olika åsikter. Krig. Död.

Är jag på riktigt bra humör innan vi börjar pratar, orkar jag jobba upp henne till en intetsägande vit ton. Genom att framställa mig själv som riktigt misslyckad.
Då kan hon skratta ibland. Torrt visserligen. Och bittert. Men ändå.

Förr skrattade vi tillsammans. Åt allt.
Skrattet fastnade nånstans på livets väg. 

När jag lägger på luren andas jag igen.
Jag är. Jag finns. Jag har ett liv. Ser färger igen.

www.vindvirvel.blogg.se


Håller med, nja, kanske inte alls...

Shoot!

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0