Jag hade en diskussion häromdagen med en vän angående det egna hemmet.
Vederbörande frågade mig:
-- Det verkar som du trivs rätt bra hemmavid?

Först fattade jag inte riktigt vad han menade - så jag hummade med bara lite så där nonchalant:
-- Ja, ja - jo visst.
Sen kom jag på att jag skulle fråga vad han menade:
-- Vad menar du med det?
-- Inget särskilt egentligen, bara att det märks att du verkligen tycker om ditt hem och din trädgård och att vara, uppleva och finnas där, när du nu är där.

Det var enormt vackert uttryckt, måste jag säga.

Jag funderade på det där efter vi hade avslutat diskussionen.
Jo, jag trivs hemma i mitt hem. För det är jag. Mitt hem är jag, det är mitt. Jag har skapat. Inte allt, men mycket. Jag kan göra vad jag vill egentligen, bara fantasin sätter gränserna... (och ekonomin förstås).
Jag har drömmar och visioner för mitt hus - det blir säkert inte gjort i år och säkert inte nästa år heller. Men de finns.
Tror inte jag skulle kunna trivas lika bra i ett nybyggt hus utan skavanker, en hyreslägenhet där man inte får visa kreativitet eller nåt annat boende där man inte har möjlighet att förändra.
Drömmar är bra att ha.
Synd att jag har så in i bängen många drömmar, vilka inte bara omfattar mitt hus. Det finns tusen drömmar, eller visioner, som jag förr, eller senare, strävar att nå. Det går framåt. Inte spikrakt, inte alls. Men jag har heller ingen brådska...

Vad gäller mitt hus vaknar jag ibland upp ur drömmarna i och med underhåll och annat som hör husägarskapet till - inte alls lika kul eller romantiskt - men man finner en viss tillfredsställelse i det också när det väl blir klart...