Mina hyresgäster har en rätt skruttig bil. Jag är ruskigt dålig på bilar så jag kommer inte på vad det är för märke. Vet vad jag själv har, det är gott nog.
För några veckor sen dog deras bil. Stendöd. 
I en vecka, efter jobbet, stod J nerböjd med huvudet i motorn och grejade, skruvade. Till sena timmarna. Med en ficklampa när det mörknade. Såg jättejobbigt ut. 
Erbjöd honom att åka in i garaget. Men han tackade nej. Ville tydligen vara bilmekaniker-martyr och fortsatte lysa med ficklampans rätt minimala ljuskägla. Näst intill obefintlig ljuskälla om man ska vara riktigt ärlig.
Lördag och söndag kom. Likadant. Fast då på dagtid. Ficklampan behövdes inte, tack och lov.
Hux flux var bilen borta sent på söndan. Fixad. 
Det var nog jag som tyckte det var allra skönast. Hade lidit med honom hela veckan, och fått dåligt samvete när jag glatt morsade, sa några beklagande ord, log deltagande eller la huvudet på sned och undrade hur det gick för att sen kasta mig in i min väl fungerande bil och dra iväg så gruset sprutade.
Lugna veckor förflöt.
Tills i tisdags! Nej! Bilen kvar hemma. Illa, illa. 
I tisdags kväll började det om. Det går mig på nerverna. Har dessutom slut på bekymrade leenden och uppmuntrande kommentarer.
Ska till gymmet sen. Har två alternativ:
1) Gå dit. Smyga ut altanvägen och gena över grannens tomt och svinga mig över 2-meters-häcken till en gata utom synhåll.
2) Riva ur bilmekanikersidorna från telefonkatalogens gula sidor och överlämna innan jag slänger mig in i bilen.
 
Passade på att smygta en bild på liket när mekanikern var inne och vilade. (Eller om han dunkade huvudet i stentrappan på väg upp till lägenheten, det hördes konstiga ljud från farstun...)


Undrar om han tar illa upp om han får de gula sidorna? Jag kan faktiskt sträcka mig i ljumsken om jag ska svinga mig över häcken.
Svårt. Mycket svårt beslut.

www.vindvirvel.blogg.se