Senil?

Ibland undrar jag om det är senilvarning redan...

Träffade S på gymmet i går - och blev glatt överraskad!
-- Hej, är du i stan. Ska du va hemma länge?
-- Nja, vi har ju flyttat ner från Stockholm du vet. I april.

Ärligt talat - inte den minsta lilla klocka ringde när hon sa det. Ändå träffar jag hennes föräldrar titt som tätt, så dom har med 97 procents säkerhet sagt det till mig.
Nä - helt blankt.

45 minuter efteråt, när jag och A nr 2 går ut från gymmet och skiljs åt på parkeringen, sätter A fart åt helt fel håll.
-- Hallå. Vart ska du?
-- Jag ska gå hem.
-- Hehe, kul. Du bor ju inte åt det hållet...
-- Jo, jag bor ju i Vasastan.
-- Nä, du bor bortanför mig där du bodde förr i tiden.
-- Jag fick en lägenhet där samtidigt som jag fick en lägenhet i Vasastan, ja, men tog den i Vasastan. Det sa jag väl?
Det hade hon säkert gjort.
Men helt blankt.

Ikväll ringde A.
-- F-n, ringde jag till dig! Jag skulle ringa O. Jag ringer upp igen...
Hon är defintivt väldigt nära att få senil som epitet. Senil-A.
Sen återkom hon.
-- Har du kollat det där med biljetten?
-- Biljetten? Vad då?
-- Ja, men du skulle ju kolla bla, bla, bla.
Just det ja, det kommer jag faktiskt ihåg. Men förpassat det längst bak i neandertal-hjärnan.
-- Du skulle ju göra det, kom det lite småsurt från luren när jag sagt att jag inte hunnit med.
Ja, ja, ja - jag ska!

Antingen är jag senil, totalt ointresserad av min omgivning eller har väldigt mycket att stå i just nu. Sista alternativet vore bäst, trots allt. Det första är mindre bra, men ändå smått acceptabelt. Är orsaken alternativet i mitten däremot blir jag uppriktigt ledsen. Måste rannsaka mig själv lite.

Håller med, nja, kanske inte alls...

Shoot!

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0